Tystnaden och tankar till dig som är på flykt...

Så total tystnad, bara ljudet av regndroppar som droppar från träden, träden som nu knappt några färger har kvar.
Färgerna har utplånats och ligger som en grå massa på marken.
Luften är klar med en råhet som bara hösten kan frambringa.
Kylan biter fast i mig ju längre jag sitter här på bänken mitt i tystnaden.
Jag borde ge mig hem till ljuset och värmen, men jag sitter kvar en stund till. Vill känna den råa känslan av något som kryper in under skinnet på mig.
Mina händer tappar mer och mer sin fingertoppskänsla.
Min näsa fryser till is och mina ögon känns som om något just blåst förbi men lämnat kvar en dimmig känsla av övergivenhet.

Är det så här det känns att vandra utan mål och utan hopp.
Utan att veta vart man är på väg?
Jag stannar kvar i råheten för att försöka förstå, försöka att ta in, ta in hur just du kära medmänniska från ett land långt bort känner dig.
Ett land utan hopp och utan framtid.
Ett land som inte längre bebos utav dig kära medmänniska.
Kanske kommer du aldrig att återvända, kommer det aldrig att finnas något att återvända till...
Vi vet inte, du vet inte, ingen kan säga något om framtiden.
Du sitter på min näthinna, du kära medmänniska, liten,stor, vuxen, gammal, och jag blir så berörd.
Men fastän kylan blir påtagligare och kryper in i min kropp så vill jag sitta kvar en stund till, en stund till på bänken, i tystnaden och till ljudet av de droppar som faller ner.
Faller ner och bildar denna grå massa på marken, eller är det mina tårar av maktlöshet jag ser...